Martinaabostom

 

Så många gånger min värld har rasat samman och jag har trott att slutet är nära så tar du dig upp igen. Som stålmannen! Jag kan inte förstå hur en sån liten själ är så stark. 
Jag förstod att den här resan skulle vara jobbig och allra jobbigast för dig, men jag tror inte i själva verket att du tyckt att det vart lika jobbigt som jag då trodde. Du lever i det här, du vet inget annat! Jag minns hur jag sa; Det är så skönt att han är såpass liten så han inte kan prata, så han inte riktigt kan förklara hur kan känner, vad han tänker och berätta för mig vad han tycker. Vi har ju kommit dit nu, 4 år senare så kan han berätta för mig. Dom gånger du legat i sängen och känt att allt är hopplöst, så många gånger du haft så ont men inte velat berätta just för att du ser i min ögon hur ont det gör för mig att inte alltid kunna hjälpa dig, jag försöker men nervsmärtor kan man inte få bort med mediciner. Jag ser hur du tittar på alla andra barn som springer här utanför, jag vet att det gör ont i dig när du ser hur roligt alla har det och du kan bara sitta.. Sitta där och se på dom andra! Det är så fruktansvärt orättvist, du har kunna gått och gjort det du velat. Det gör så ont i mitt hjärta och se hur besviken du är på dig själv, men det är inte ditt fel lilla vän. Hade jag kunna gett dig mina ben hade du fått dom, hade jag kunna gett dig möjlighet att få må bra så hade jag gjort det, hade det funnits ett sätt att få dig bli frisk så hade jag gjort vad som helst för att ge dig det. Jag är så himla maktlös! Jag önskar du vaknar upp en morgon och kan gå igen, kan känna den glädjen alla andra springade barn gör. Att kunna gå ut i lekparken och vara någorlunda självständig skulle vara allt för dig just nu. Jag ser hur ledsen du är, du vill men du kan inte gå. Du gör alltid det bästa av situationen och jag beundrar så din styrka! Hade jag kunna gett dig hela världen så hade jag gjort det!
Älskade barn!